مفهوم القداسة من منظور الكتاب المقدس

 

Artikelns inledning

Denna artikel behandlar förståelsen av Jesus Kristus som domare och Kungarnas Kung inom den kristna teologin, genom en fördjupad teologisk läsning av Johannesevangeliet. Här kopplas domen till ljuset, den andliga upplysningen till frälsningen och den gudomliga sanningen till människans självuppenbarelse inför sig själv. Domen i kristendomen är inte enbart en juridisk handling av fördömelse, utan en existentiell händelse som avslöjar människans hållning gentemot det gudomliga ljuset när det uppenbaras för henne.

Teologisk introduktion

Evangeliet förkunnar att Jesus Kristus inte bara är Frälsaren som kom för att tjäna och rädda människan, utan också den kunglige domaren. Ty kungen – enligt biblisk-teologisk förståelse – har ensam rätten att döma och utöva dom. Domen är inte ett uttryck för hårdhet, utan en manifestation av gudomlig suveränitet, kungligt herravälde och Guds rätt att ordna skapelsen enligt Elohims vilja.

I Johannesevangeliet presenteras helandet av mannen som var blind från födseln inte enbart som ett fysiskt mirakel, utan som en djup teologisk uppenbarelse. När Herren Jesus uppenbarar sig för mannen säger han:

”Till dom har jag kommit till denna värld, för att de som inte ser ska se, och de som menar sig se ska bli blinda.” (Johannes 9:39)

Detta uttalande motsäger inte frälsningens budskap, utan fullbordar det. Kristus kom inte bara för att tjäna och frälsa, utan också för att uppenbara Guds rike. Och Guds rike innefattar till sin natur domen, eftersom en kung inte regerar utan att döma, och han dömer endast enligt sanningen.

För det första: Kristi auktoritet som kung och domare

Kristi auktoritet i domen har sitt ursprung i hans identitet som Kungarnas Kung och Herrarnas Herre. Kungen väljs, enligt biblisk förståelse, inte endast för att tjäna, utan för att regera, upprätta rättfärdighet, uppenbara sanningen och skilja mellan ljus och mörker.

Därför är helandet av den blindfödde inte bara en barmhärtighetsgärning, utan en suverän uppenbarelse av Kristi auktoritet över skapelsen, över människan och över det andliga seendet självt.

För det andra: Domen som uppenbarelse, inte endast fördömelse

Den dom som Kristus förkunnar i denna text är inte enbart en juridisk fördömelse, utan en uppenbarande dom: ett avslöjande av vem som är i ljuset och vem som är i mörkret, vem som verkligen ser och vem som bara tror sig se.

Mannen som var fysiskt blind var även andligt blind, men när han mötte Kristus blev han seende både till kropp och själ. Fariséerna däremot, som skröt över sin kunskap om lagen och sin andliga insikt, avslöjades som djupt blinda. De såg miraklet men såg inte miraklets upphovsman.

För det tredje: Den teologiska paradoxen i den gudomliga domen

Här framträder den djupa teologiska paradoxen: Den som aldrig hade sett något dömdes till att se allt. Och de som menade sig se allt dömdes till blindhet.

Den gudomliga domen grundas inte på innehavet av religiös kunskap, utan på hjärtats öppenhet för sanningen. Den bygger inte på anspråket att se, utan på erkännandet av behovet av ljus. Så uppenbarar sig Kristus som domare – inte därför att han är hård, utan därför att han är den förkroppsligade sanningen som avslöjar allt sådant det är.

1. Omkastningen av måtten: från ”intet” till ”fullhet”

I den gudomliga logiken är behovet den enda kvalifikationen för att ta emot. Den blinde som blev helad (Johannes 9) ägde ingenting – varken fysiskt seende eller religiös status.

Det teologiska djupet

När Kristus dömde att han skulle ”se allt”, avsåg han inte bara det fysiska seendet, utan upplysningen (Enlightenment). Den som erkänner sin egen blindhet bereder rum för den gudomliga nåden att verka.

Så gjorde Herren även med Emmauslärjungarna; trots den långa vandringen och samtalet med honom förstod de ingenting, förrän deras sinnen öppnades och de kände igen honom.

Domen blev här en nåd som förvandlades till teologisk insikt. Den tidigare blinde såg det som fariséerna inte kunde se: han såg Gud, som blivit människa.

2. Fällan av självtillräcklighet

De som menade sig se (fariséerna och de skriftlärda) föll i synden av intellektuell och andlig självtillräcklighet.

Det teologiska djupet

Anspråket på att se är höjdpunkten av andlig blindhet, eftersom det stänger hjärtat för det yttre ljuset. De stängde in sig i sitt eget ”ljus” – sina traditioner och tolkningar – och detta ljus förvandlades till mörker.

Domen är här inte så mycket ett straff som en oundviklig konsekvens: den som medvetet sluter sina ögon inför solen förlorar gradvis förmågan att se.

3. Domen som måttstock: hjärtats öppenhet, inte kunskapens ägande

Här rör vi oss från textens teologi till varats teologi. Lagen kan ge intellektuell kunskap om Gud, men den kan inte ge liv. Paradoxalt nog använde de som bevarade lagen den som en slöja som hindrade dem från att se lagens upphovsman.

Hjärtats öppenhet

Det är ett tillstånd av ontologisk ödmjukhet, där människan erkänner att hennes ljus inte kommer från henne själv, utan från Ordet (Logos).

4. Kristus som ”domare” – en spegel för sanningen

Frågan kan ställas: Varför beskrivs Kristus som domare när han säger: ”Jag har inte kommit för att döma världen”?

Det teologiska djupet

Kristus själv är den väsentliga domen. Hans blotta närvaro är domen. Precis som ett ljus i ett mörkt rum: det straffar inte mörkret, men avslöjar det smuts som döljer sig i det.

Han är den förkroppsligade sanningen som ställer varje människa inför hennes nakna verklighet. Domen i kristendomen består i att människan väljer att stanna i mörkret för att undvika konfrontationen med det ljus som avslöjar hennes falska anspråk.

5. Erkännandet av behovet av ljus som en frälsande handling

Den teologiska paradoxen fullbordas här: Erkännandet av blindhet är början på seendet.

Inom den asketiska teologin sägs: ”Att se sina synder är större än att se änglar.”

När den blinde erkände sin oförmåga blev han redo att ta emot världens ljus. De som falskeligen ansåg sig vara ”seende” förlorade däremot förmågan till omvändelse, eftersom de inbillade sig fullkomlighet.

Den gudomliga domen är en existentiell urskiljningsprocess: Kristus är magneten som drar till sig öppna hjärtan (även om de är blinda) och stöter bort högmodiga hjärtan (även om de är lärda).

Domen i ljuset av ljus och mörker

Jesus säger:

”Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus.” (Johannes 8:12)

Så blir domen en existentiell hållning till ljuset.

”Och detta är domen: ljuset har kommit till världen, men människorna älskade mörkret mer än ljuset, eftersom deras gärningar var onda.” (Johannes 3:19)

Domen består inte i att ljuset saknas, utan i att det är närvarande och ändå förkastas.

Avslutning

All ära tillhör Jesus Kristus ensam,

Kungarnas Kung och Herrarnas Herre,

han som är densamme i går, i dag och i evighet.